Det finns många fördomar och myter om hiv i Sverige, exempelvis tror måga att smittan är utdöd i vårt land. Men varje år upptäcks ungefär 400 nya fall. Många som lever med hiv utsätts också för en dold eller tyst diskriminering.

Joakim är en av tre modiga personer som medverkar i en kampanj från Röda Bandet där individer som lever med eller i närheten av sjukdomen förklarar och visar att det hur bra som helst att vara vän och umgås med en hivsmittad.

FN: Vad är Röda bandet-kampanjen och vad är dess syfte?
JJ: Det är en kampanj som drivs av Smittskyddsinstitutet och HIV-Sverige. Vi är tre personer som på ett eller annat sätt lever med HIV. Man kan adda oss på Facebook och följa oss i vår vardag och ställa frågor. Syftet är att uppmärksamma WorldAidsDay och att testa ett nytt grepp i jobbet med att sprida kunskap om HIV. På det här sättet hoppas vi på att nå ut till så många som möjligt och ge folk en möjlighet att se hur det kan vara att leva med HIV.

FN: Varför valde du att vara en del av kampanjen?
JJ: Jag har jobbat aktivt i omkring 5 år med att sprida kunskap om HIV, bland annat genom att vara ute på skolor och företag i hela landet och föreläsa och berätta min historia. När jag blev tillfrågad om jag ville vara med i den här kampanjen tyckte jag att det lätt nytt och spännande och kände att det var värt ett försök.

FN: Imorgon (läs idag) är det World AIDS Day, vad händer då?
JJ: För min del så kommer jag att föreläsa i Umeå. Jag åkte upp redan idag och har haft en föreläsning och blivit intervjuad i lokalTV och i en tidning. I morgon blir det en till föreläsning och en paneldebatt.

FN:På vilket sätt är sociala medier (exempelvis Facebook/bloggar/debattforum) ett bra sätt att nå ut med kunskap till människor?
JJ: Sociala medier är nåt som används av väldigt många människor och därför är detta ett bra sätt att nå ut till så många som  möjligt. Tanken är att projektet ska pågå en längre period och därför finns det stora chanser att vi kan sprida kunskap till många.

FN: Hur är det att leva med HIV i dagens samhälle?
JJ: Det går inte att svara generellt på den frågan, eftersom alla som lever med HIV upplever det på olika sätt. Det finns fortfarande många fördomar om HIV och det förekommer en hel del diskriminering av hivpositiva och därför är det många som har det svårt. Många vågar inte vara öppna om sin HIV, ens för familj och vänner, eftersom de är rädda för vilka reaktioner de ska få. Man kan tycka att vi borde kommit mycket längre idag i Sverige, med tanke på alla framsteg som gjorts inom vården och forskningen, men faktum är att vi har samma fördomar idag som vi hade på 80-talet…
Personligen har jag inga problem med min HIV. Jag är väldigt öppen och har enbart mötts av respekt och positiva reaktiuoner. Men jag märker vilka fördomar många har när jag är ute i skolor och pratar.

FN:Har du stött på mycket fördomar i Sverige?
JJ: Som sagt, vi har samma fördomar som på 80-talet, vilket innebär att många fortfarande tror att HIV är något som bara drabbar vissaa grupper i samhället, t.ex homosexuella män, intravinösa missbrukare, prostituerade och invandrare. Detta är en väldigt farlig fördom då den exkluderar alla som inte här till dessa grupper. Sanningen är ju att vem som helst kan få HIV. Vi har t.ex sett en ökning bland unga tjejer mellan 18-25. De tillhör ingen av de “riskgrupper” som man brukar prata om.
En annan vanlig fördom handlar om hur HIV överförs. Många tror att saliv smittar. Jag har fått frågan om man kan ta mig i hand eller simma i samma simbassäng utan att får HIV… Det är väldigt sorgligt och skrämmande att vi inte har kommit längre. Detta visar bara på hur viktigt det är med mer information!

FN: Vad är den största myten om HIV?
JJ: Svårt att säga eftersom det finns så många myter. Har inget bra svar på det.

FN: Tror du att den medicinska utvecklingen av broms-mediciner har gjort att människor blivit mindre försiktiga med att skydda sig vid sexuella kontakter?
JJ: Ja, det tror jag. Jag hör ibland att vissa tror att det “bara är att ta några piller så kan man leva som vem som helst”. Man tänker inte på de biverkningar som medicinerna kan ge och de är inte alltid så trevliga. Men jag märker också att många unga idag knappt tror att HIV finns längre eller så har man ingen koll på hur det överförs. Och som jag sa tidigare så tror man inte att man själv kan få det, om man inte tillhör någon “riskgrupp”.

FN: Vad jobbar du med idag och hur har ditt liv förändrats sedan du fick ditt besked?
JJ: Jag jobbar som kostymtekniker på Malmö Opera, har eget företag som skräddare och så är jag ute så ofta jag kan och föreläser.
Mitt liv har förändrats på många sätt. Jag tar mediciner varje dag och kommer göra det i resten av mitt liv. Det är en aning svårare att träffa en partner. Men jag har även träffat en massa underbara människor som jag inte hade träffat om jag inte fått HIV och jag har blivit starkare och modigare. Inget ont som inte för nåt gått med sig. Jag bestämde mig tidigt för att inte låta min HIV förstöra mitt liv eller hindra mig mer än absolut nödvändigt. Jag har istället försökt att göra något bra av det och det tycker jag att jag har lyckats med.

FN: Redan ca 1,5 år efter hiv-beskedet började du att föreläsa om hiv/aids på gymnasieskolor och högskolor runt om i Sverige. Var ifrån kommer din styrka och drivkraft?
JJ: Jag har fått mycket av min styrka hemifrån, av mina föräldrar. Allt stöd från vänner och familj har också gett mig mysket styrka. Jag tror även att jag har en inre styrka som jag inte vetat om att jag haft, förrän jag verkligen behövde den. Drivkraften finns i att jag är så trött på alla fördomar och att jag tycker att vi, vid det här laget borde veta bättre i Sverige. Och om jag kan göra skillnad och hjälpa andra i samma situation så tänker jag göra det.

FN: Vad är dina framtidsplaner? Vad drömmer du om?
JJ: Jag har många projekt på gång med mitt företag. Och jag vill fortsätta med att resa runt och sprida kunskap om HIV till så många som möjligt.

Tack så mycket Joakim!

Bli vän med Joakim på facebook, klicka här!

Kolla även in Röda Bandets facebooksida!

Stöd kampen mot diskriminering.

Tweet

Emilia de Poret har blivit uppmärksammad för sin garderob och unika stil. Hon äger en klänning av LP-skivor, som på något vis kan representera hennes två stora passioner, mode och musik.

Hon är artist, mamma åt Electra, har produktionsbolaget Aristrotracks och är programledare för Max Factor TV under Mercedes-Benz Fashion Week i Stockholm. Under de fyra senaste säsongerna har man sett henne stå i skyhöga klackar, kavajer med vassa axlar, iögonfallande klänningar och högt uppsatt hår intervjua journalister, bloggare, designers och modeentusiaster.

Under vårt möte fick jag en känsla av total kontroll och lugn. Vad är hennes trick tänkte jag. Är svaret att alltid ha med sig ett par bekväma ballerinaskor i handväskan, iPhone och kokosvatten (som hon lät mig smaka för första gången)? Vi satte oss ner i skinnsoffor på Aristrotracks kontor och pratade om Ann-Sofie Back, multi-tasking och möjligheter.

Anna Kopito (AK): Vad gör du just nu?

Emilia de Poret (EP):  Just nu håller vi på med att marknadsföra en artist, en kille som heter Kim Cesarion. Han blev presenterad för oss i vår studio och fick sjunga för mina kollegor, min bror och Arnthor Birgisson. Och vi blev helt tagna. Jag har även precis släppt min singel “Weightless” i USA.

AK: Förutom att vara artist och jobba med ditt produktionsbolag brukar du bevaka Mercedes-Benz Fashion Week i Stockholm.

EP: Förra veckan var jag programledare för Max Factor TV för fjärde gången. Det är ett webbaserat program. Vi var på plats för att rapportera från visningarna, intervjua folk och självklart följa Max Factor-teamet som gjorde många av visningarna med Tomas Lenneryd i spetsen.

AK: Vad har varit bäst under de gångna modeveckorna?

EP: Det har varit fina visningar. Det är otroligt kul att få träffa designers. De är konstnärer, kreatörer, människor som är extremt produktiva. Modemänniskor är intressanta och inspirerande. När Ann-Sofie Back blev Max Factor Award-vinnare, fick jag intervjua henne. Hon är grym. Hon är rolig och har sjuka teman bakom kollektionerna. Det har varit speciella teman som jag har reagerat över, som tv-spelsfigurer och porrstjärnor. Senast för Ann-Sofie Back Ateljé blev hon inspirerad av bilar. Och hon avslöjade att när hon får tid för att bara slappa, läser hon skitböcker och kollar IQ-befriade program. Det tyckte jag var skönt.

AK: Hur ser en dag ut när du inte jobbar?

EP: Nu när jag har en bebis har jag ett helt annat liv. Jag vaknar tidigt och kör igång. Men vi tjejer är ju bra på multi-tasking. När jag tar hand om min dotter Electra har jag alltid med mig en iPhone eller iPad. Jag är uppkopplad även när jag inte jobbar. Men om jag ska vara helt ledig gillar jag att läsa böcker, tidningar och lyssna på musik. Sedan brukar jag träffa vänner. Vänner är viktiga. Jag älskar att bjuda hem dem, vilket blir alltför sällan. Att laga mat och baka är också en hobby. Men jag är egentligen dålig på att ha en vanlig slapp dag. Jag pratade om det min man häromdagen, att till och med på en öde ö skulle jag hålla på med något.

AK: Du har alltid en iPhone i handen.

EP: Min man säger att det är som min dotters napp. Man ger henne en napp när hon är ledsen så blir hon lugn. Så fort jag får en telefon när jag är stressad blir jag lugn. Man har ju Twitter, Facebook. Man har allting. Jag är en sådan människa. När går på toalett har jag en telefon i handen. Jag kände det när jag jobbade som mest blev det nästan en sjukdom. Men det finns ju två sidor av det. Man håller även kontakten med vänner över hela världen. Man kan jobba varsomhelst. Man kan resa och det förstör inget. Man behöver ingen fast punkt längre. Det är fantastiskt.

AK: Musiken är ju din hobby. Försvinner känslan av att det är en hobby när man börjar jobba med det?

EP: Med musik är det inte så. Musik är ju skapande. När man är i ett skapande blir det aldrig tråkigt.  Det är mycket nya grejer som händer hela tiden och det finns alltid något man inspireras av.

AK: Om du fick välja, var ser du dig själv i framtiden?

EP: Jag tror jag kommer att fortsätta att göra mycket olika grejer. Jag vill fortsätta att göra plattor men mindre kommersiellt, mer för mig själv, för att det är roligt att producera musik. Sedan vill jag jobba mer med artister och hjälpa andra. Och definitivt mode. Och definitivt tv.

AK: Det känns som att alla har världens möjligheter. Man kan vara en mångsysslare.

EP: Sedan kan man ju garva åt det. Som i USA, där folk säger: ”I am a model, DJ, designer, singer, actor and blogger”. Kom igen, man måste välja något. Jag ska försöka göra det jag är bäst på och fokusera på det.

AK: Det viktiga är väl att man inte bara spretar, att man är tydlig med det man gör.

EP: Det håller jag med om. Jag skulle nog aldrig börja leda ett datingprogram. Skulle jag jobba med TV, vore det kul att få ihop musik och mode. De två sidorna. Mina två stora passioner.

Tweet

Roland-Philippe Kretzschmar hamnade i PR-branschen av en slump. Han bodde i London när han blev tillfrågad av Carl-Fredrik Sammeli, som grundade en av Sveriges största PR-byråer Prime PR, om han ville vara med i ett projekt. Han hade egentligen inga planer på att flytta tillbaka till Sverige men idag, 12 år senare, jobbar han fortfarande kvar i branschen. Roland har haft en konsultverksamhet, jobbat på Springtime, BIC PR och Hill & Knowlton och grundat branschorganisationen Svenska PR-företagen. Just nu jobbar han som kreativ chef på PR-byrån Edelman där han även är ansvarig för digital kommunikation. Byrån har arbetat med Wonderbra i samarbete med Dita von Teese, Doves Self-Esteem-kampanjen och var med och lanserade Xbox Kinect, då de hyrde Times Square i NYC. ”Jag försöker ständigt driva fram någon slags förändring och det blir drivkraften. Jag får panik över det permanenta och jag vill att saker ska utvecklas hela tiden för att göra det intressant” säger Roland.

Jag förstod att om det är någon som kan varumärken är det han och jag ville ta reda på vilka som tilltalade honom, vilka han själv ville jobba med eller drogs till personligen under shoppingrundorna. Trots allt säger varumärkena vi väljer något om oss själva.

Anna Kopito (AK): Vad har du gjort i sommar?

Roland-Philippe Kretzschmar (RPK): Jag var i mitt sommarhus i Jura-bergen i Frankrike tillsammans med fru och dotter. Jag var även hos min svåger i Skåne en sväng samt hos min bästa vän och fru i Sörmland.

AK: Vad jobbar du med?

RPK: Jag hjälper våra kunder med att skapa och genomföra kreativa kampanjer som engagerar deras intressentgrupper. Det kan handla om allt från att bearbeta utvalda journalister till att interagera direkt med konsumenter i sociala medier. I mitt uppdrag som kreativ och digital chef arbetar jag gränsöverskridande med samtliga våra kunder, oavsett om det är inom tech, hälsa/läkemedel, konsumentprodukter eller mat/dryck. Uppdragen vi har handlar oftast om att arbeta med kortsiktiga kampanjer såväl som långsiktig varumärkespositionering. Jag sitter även med i europeiska ledningsgruppen för Edelman Digital, vår specialistbyrå inom digital kommunikation.

AK: Vad ska du vilja få för uppdrag i framtiden?

RPK: Drömmen är att vara med och skapa samt bygga ett varumärke från grunden. Det ska gärna vara ett varumärke som kan lanseras globalt med framgång. Några svenska exempel på hur man bygger ett företag by-the-book är Acne och Byredo. Dessa två varumärken gör mig stolt över att vara svensk. Det finns ju givetvis många fler exempel på drömuppdrag eller företag med framgång, men jag tycker det är spännande att lilla Sverige lyckats bygga ett antal olika världskända varumärken. Generellt sätt är jag dock rätt trött på fashion utan söker inspiration från andra företag som exempelvis Patagonia. De har en genuin historik och driver företaget med patos, genom de aktiviteter de gör och den mänsklighet de visar anställda och närmiljön. Annars kvarstår Hermès som mitt absoluta favoritvarumärke alla kategorier. Genuin hantverkskännedom, oavsett om det är att bygga datorer eller sy handväskor, i kombination med en sann passion kan ta en hur långt som helst. Just nu håller jag på att starta upp min frus nya juvelföretag under varumärket Krista Kretzschmar. Hon har utbildats i Florens under fem år samt arbetat med specialbeställningar av exklusiva smycken. Nästa steg blir att lansera hennes första mer omfattande kollektion och förhoppningen är att det blir startskottet för något långsiktigt.

AK: Varför är Hermès en favorit?

RPK: Ägarfamiljen har lyckats behålla kontrollen över varumärket under så pass lång tid att de skickligt har byggt upp en idé om varumärket Hermès som på ett unikt sätt sträcker sig bortom kvaliteten på själva produkterna. Företaget är nästintill mytisk och jag hoppas innerligen att senaste årets aggressiva uppköp av aktier genom bulvaner som LVMH har gjort inte kommer resultera i att familjen tappar kontrollen. Samma sak är det med Chanel som också kontrolleras av en och samma familj, varumärket är även där intakt.

AK: Vilka andra märken gillar du?

RPK: Jag älskar färg och klär mig därför sällan i svenska varumärken. Jag har många favoriter men tittar jag i min garderob börjar det svämma över av Ralph Lauren i alla dess former. Tidlöst och faktiskt inte så tråkigt som man kan tro. Jag brukar komplettera med sneakers från New Balance eller varför inte trail running skor från Inov8. På senare tid har jag börjat mixa mer traditionell klädsel med just outdoorkläder från bland annat Patagonia. Jag spenderar allt mer tid med att träna i naturen och gillar mixen. Dessutom brukar outdoorföretag gilla färger. Färg är viktigt i ett mörkt land som Sverige.

AK: Varför tror du att svart har blivit en sådan viktig färg i svenskarnas garderober?

RPK: Rädsla. Svenskar klär sig i uniform. Det finns dock många olika uniformer, men många vågar inte sticka ut. Svart reflekterar inte bara rädslan för att vara unik, utan också vårt sinne överlag. På södra breddgrader klär ju folk sig mer i färg vilket ska reflektera deras varmare klimat, men borde det inte vara tvärtom – att vi genom att klä oss i färg lättar upp våra liv?

AK: Nuförtiden har det ju blivit vanligare prata om det personliga varumärket. Man kan få professionell hjälp och förstärka sitt varumärke bland annat genom att prata om ens klädstil. Varför är det så viktigt nu tror du? Och hur tror du man kan förstärka det?

RPK: Jag är något kluven till detta. Det är inget nytt att prata om ens personliga varumärke, det nya ligger i att allt fler verkar bry sig om detta. Ett varumärke betyder ingenting om det inte fylls med något vettigt – det vi i kommunikationsbranschen brukar kalla för content eller story. Yta är inte allt. Så visst, det kan finnas en poäng för den osäkre att finna råd och tröst hos en personlig shopper hos NK, men har man inget mer att ge räcker det inte långt med säsongens kläder. Det viktiga är att istället satsa på att bli bäst på det man gör, oavsett yrke eller livskall. Satsar du på innehållet kommer självförtroende och med det även ett attraktivt yttre. Stil handlar inte om kläder utan om ens personlighet.

AK: Hur och när insåg du vad som är ditt livskall?

RPK: För vissa är det enkelt att hitta sitt livskall, andra hittar det aldrig. Jag är det definitivt på spåret, men jag har några pusselbitar kvar att placera innan jag är nöjd. Men allt jag kan säga är att jag inte kommer arbeta med PR resten av mitt liv. Det finns givetvis annat som är viktigare och som jag känner större passion för, men jag känner inte att det är rätt tillfälle att gå in på detaljer. Det kommer att visa sig i sinom tid.

AK: Du är född i Lausanne, Schweiz. När man är utomlands och säger att man är från Sverige brukar folk ofta göra misstaget och tro att man menar Schweiz. Är Sverige och Schweiz lika på något vis? Vad är typiskt schweiziskt för dig?

RPK: Sverige och Schweiz är inte alls likt utom kärleken till naturen eller möjligtvis luthersk arbetsplikt och disciplin. Karaktärsmässigt kan man dock inte säga att det finns ett Schweiz, det är stor skillnad på dem som kommer från fransk-, tysk- respektive italiensktalande delarna. De har olika politiska åsikter, värderingar och beteenden på ett mycket mer markant sätt än i Sverige. Detta har sitt ursprung i att varje kanton (delstat) har självstyre, men också att landets geografi (alperna) avskärmar stora delar av befolkning från varandra. En schweizare från Genève är mycket mer kosmopolitisk och öppen än någon från alpstaden Zug. Man får inte glömma att schweizare är enormt protektionistiska och givetvis är man mycket stolta över att ha haft republikanskt styre i närmare 700 år. Dock är den negativa konsekvensen av direktdemokratin (eller folkstyret) att medborgarna från de mer konservativa kantonerna röstat igenom politiska beslut när det exempelvis gäller asyllagar som till och med fått FN att varna landet för dess extremism. Sverige och svenskar har en mer öppen syn på omvärlden och är således lite mer medvetna, om det går att generalisera. Jag skulle också med säkerhet påstå att Sverige kommit mycket längre när det gäller allas lika rättighet i samhället, inklusive kvinnornas. Först 1971 infördes allmän rösträtt i landet och så sent som 1990 fick kvinnor slutligen rösta i kantonen Appenzell Innerrhoden. Men utöver detta är Schweiz ett fantastiskt land på många sätt och särskilt utmärkande inom lyxindustrin och klockproduktion. Min egen familj har sin bas i klockregionerna Neuchatel och Jura, men även i Genève där jag är mantalskriven.

AK: Hur är modet i Schweiz? Hur skiljer det sig från Sverige?

RPK: I fransktalande städer som Genève och Lausanne klär man sig franskt och traditionellt. Det är mycket lyx som Hermès, Louis Vuitton, Céline och det slående är att det är först när folk är 30-40 år som de får en härlig stil. Innan dess klär de sig rätt trist faktiskt. Inte alls som i tysktalande städer som Basel och Zurich, där klär man sig mer likt svenska modescenen, mycket svart och mer avantgardistiskt med influenser från såväl Antwerpen och New York. I södra, italiensktalande delarna av landet kommer influenserna givetvis från Milano, som bara ligger en timme från Lugano exempelvis. Här ser man mer Missoni, Etro och Armani. Folk är mer solbrända och det är mer gult guld än platina. Överlag är schweizarna ett rikt folk, vilket gör att man förmodligen ser mer lyx där än i många andra europeiska länder. Klockor och smycken säljs överallt, men med högst koncentration i Genève.

AK: Hur ser en helt perfekt dag ut för dig?

RPK: En perfekt dag kan innehålla så mycket, men den perfekta dagen beror helt på min sinnestämning och var jag befinner mig. En perfekt konsthall innebär Palais de Tokyo i Paris. Perfekt shopping är att ha carte blanche i Burlington Arcades i London. Perfekt lunch är på Lipp i Genève. Perfekt vardagsträning är i Stora Jakten på Djurgården. Perfekt morgon är nybäddad säng med min fru och dotter. Perfekt arbetsvecka är på resande fot med wifi. Perfekt musik är från Serge Gainsbourg. Perfekt promenad är i schweiziska alperna. Perfekt dopp är i en iskall bäck. Perfekt middag är på en lokal restaurang i Jura-bergen.

AK: Vad skulle du vilja göra just?

RPK: Jag skulle hellre vara ute i skogen och träna, men idag spöregnar det så jag ligger i soffan och läser. I all sin enkelhet är det en perfekt dag.

Tweet

Saurabh vet hur man kommer på ett koncept, oavsett om det handlar om en film, fest eller restaurang. Han har blivit prisbelönad ett flertal gånger, vilket började när han grundade källarklubben 2.35:1 på Berns. Han har uppdaterat och förbättrat Le Rouge, grundat Kåken tillsammans med Carl M Sundevall, rekryterat sin gamla kollega Salvatore Scappini till Spy Bar, jobbat med bland andra Lady Gaga, Lenny Kravitz och Mötley Crüe, arrangerat efterfester, blind dates och de bästa hemmafesterna. Allt det har han gjort på eget unikt sätt och jag ville ta reda på var han får sina idéer.

Jag och Saurabh träffades på Wayne’s på Götgatsbacken. Han var precis hemkommen från Öland. Han höll ett paket i handen, började öppna det och ursäktade sig med att han behövde stilla sin nyfikenhet. Paketet innehöll ett antal fiskedrag som han hade beställt från USA, och äntligen hade de anlänt. Saurabh inspekterade dem entusiastiskt innan vi kunde påbörja intervjun och jag började ställa frågor om hans något förvånande hobby. Det var inte det här jag väntade mig att paketet skulle innehålla, möjligtvis en mobil eller ett par sneakers.

Anna Kopito (AK): Var kommer dina föräldrar ifrån?

Saurabh Sinha (SS): De kom från Indien på 70-talet.

AK: Min pappa kom också till Sverige då. Han har berättat mycket hur det var, att det var en chock för dem att komma hit.

SS: Det var värre uppe i Norrland. Jag kommer från Luleå. Vi var med i tidningen, i ett ”Så här firar de jul”- reportage med bilder på oss. Sen på sjukhuset, när jag föddes, visste de inte hur de skulle kolla om jag hade mässlingen. För mitt pigment var helt nytt för dem. På den tiden var det intressant för svenskar med utlänningar, men det var inget konstigt. Min mamma hade på sig en sari och en tika. Jag är uppvuxen med att alltid ha varit exotisk.

AK: När flyttade du till Stockholm?

SS: 1981. Pappa fick jobb på KTH och då hade han jobbat här tidigare.

AK: Hur kommer det sig att dina föräldrar flyttade hit till Sverige?

SS: Vi var en akademikerfamilj. Min pappa pluggade i England och Tyskland och någonstans på den vägen behövde de hans kompetens i Sverige. Då flyttade de hit.

AK: Du jobbade i filmindustrin tidigare?

SS: Ja, med reklamfilm och musikvideos. Men jag fick förfrågan om jag ville jobba på Berns med den nya nattklubben. Jag svarade att jag gjorde det på ett villkor, om jag fick göra det på mitt sätt. Något sådant kan man inte tacka nej till, att få bygga upp en nattklubb som man själv vill gå till.

AK: När var det?

SS: Det var 2006 och jag slutade för tre år sedan. Det tar på krafterna att ha den typen av yrke med de sena arbetstiderna. Jag tror man måste ha jobbat i den branschen hela livet för att man ska tycka att det är okej. Sen är alla fulla. Är man nykter själv på en arbetsplats blir det ganska krävande. Det var ingen bra miljö för mig. Jag kände även att ledningen hade andra visioner. I och med flytten av entréen kunde jag inte stå för den produkten längre och då var det bättre att backa. Det var droppen.

AK: Vad gör du just nu?

SS: Jag hjälper Indian Garden på Västgötagatan i Stockholm att bygga en ny indisk restaurang, som planeras att öppna i november eller december 2011. Om det är någon som ska göra det i stan, så är det jag. Deras kock har vunnit många internationella priser. Jag vill hjälpa dem för att de är bäst. Jag brukar säga så här: vi ska inte öppna en bra indisk restaurang, utan vi ska öppna en bra restaurang med indisk mat. Förstår du skillnaden?

AK: Ja, absolut.

SS: Jag vill ha en levande bar. Det finns knappt en indier som har en bar idag. Jag vill ha en riktig restaurang med riktig indisk mat, inte bara tikka och vindaloo som finns överallt. Jag hjälper dem med konceptet, med hela produkten från början till slut, till den dagen vi öppnar.

AK: Hur kommer det sig att du fick förfrågan?

SS: När jag hade hemmafester för ett tag sedan, hade jag indisk mat. Och det var så vi lärde känna varandra. De tycker om sättet jag jobbar på och vad jag har åstadkommit. Just nu gör jag även en efterfest för Way out West med Salvan och kollegor från Göteborg. Jag ska arrangera Mikas 25års fest i oktober också.

AK: Vill du fortsätta att göra liknande projekt?

SS: Jag gör inte random projekt. De saker jag gör ska vara annorlunda. Jag vill inte göra sådant som andra redan har gjort. Jag vill komma på nya idéer, för jag tycker att Stockholm är mallstyrt. En biopremiär är ett bra exempel. När en ny film ska släppas, då vet man vad man får. Man får den röda mattan, Se & Hör-bilder, Carola och kanske en efterfest på ett större ställe där man i bästa fall får en goodie-bag. Jag vill lämna det och göra något nytt. Jag försöker tänka: varför ska man göra det på en restaurang eller nattklubb, när man kan göra det på en parkeringsplats. Det finns bättre sätt att investera pengarna för att ge sina gäster något utöver det vanliga.

AK: Var får du idéerna ifrån?

SS: Jag utgår alltid från mig själv. Du kan fråga mina kompisar, jag är en ganska krävande konsument. När jag går på restaurang ska jag sitta bra, till och med när jag flyger. Jag kollar upp var solen går upp eller ner och bestämmer därefter vilken sida jag ska sitta på.

AK: Du kollar upp det.

SS: Absolut. Jag vill maximera min upplevelse. Om jag kan påverka, om jag kan få det bättre, ser jag till att det blir så. Jag gillar upplevelser och att bjuda andra.

AK: Är det något du har gjort tidigare som representerar dig?

SS: Mina hemmafester fick jag göra precis som jag ville. Det jobbet fick jag för att jag satt med en kompis som jobbar på en kommunikationsbyrå. Han frågade vad jag ville göra efter Berns. Och då var jag så trött på att andra skulle bestämma. Jag sa att jag ville göra hemmafester där jag fick bestämma allt, där jag skulle ha sista ordet. Och jag gjorde det. Det blev bra och uppskattat av alla.

AK: Vad var speciellt med hemmafesterna?

SS: Hela grejen gick ut på att det var hemma hos mig. Vi hade en lägenhet, där jag inte bodde, som det stod mitt namn på dörren. I varje rum fanns en liten bit av mig. Jag hade mycket Adidas på mig under den tiden, så vi hade Adidas i garderoben. I ett rum fanns det tv-spel, för jag spelar ganska mycket tv-spel. Vi hade indisk mat, för att jag är indier. Sedan hade vi fria barer, indisk mat och ostron. Och jag fick bjuda in vilka jag ville och det var bra musik. Det var bra på alla sätt.

AK: Något mer?

SS: Jag gjorde även blind date-fester för ganska länge sedan. Det började med att en tjejkompis ringde mig på klockan 12 en söndag. Och vi var bittra över att man hade träffat alla i Stockholm, att det är så litet. Vi kom på att våra kompisar inte kände varandra, så vi fick idéen att sätta upp blind dates. Vi satte upp regler. Folk fick till exempel inte gå på bio, utan behövde vara sociala. Sedan samlades vi efteråt på Hotel Anglais i pianobaren och hade en gemensam fest. Det växte och vi mötes upp på andra ställen som på en båt och en hotellsvit. En sådan grej vill jag göra igen.

AK: Det känns som att du är väldigt mån om ditt eget varumärke. Hur tänker du?

SS: Min integritet är det viktigaste jag har. Om andra kan läsa och se vad jag gör, då ska det vara korrekt. Om jag blir felciterad kan det påverka min karriär negativt. Jag vill vara clean åt alla håll och det blir jag bara om jag får korra allt. Det är samma sak med felstavningar, om journalisten skriver fel vill jag säga till. Jag vill inte förknippas med det.

AK: Vad vill du göra nu?

SS: Fiska. Eller menar du i livet?

AK: Ja.

SS: Jag vill fortsätta manifestera mina egna idéer, vad det än må vara. Det kan vara inom vad som helst. Att ha en nattklubb, driva en bar, arrangera en fest och göra film är i princip samma sak. Som regissör bestämmer du allting som händer framför kameran, till exempel hur rummet ser ut och vad de ska lyssna på. Det handlar om att förmedla en känsla. Jag vill bjuda på något minnesvärt och unikt varje gång.

Tweet

Tommie Damberg, av vissa kallad Tommie X, är en mångsysslare. Tidigare jobbade han som flyttgubbe och i en antikaffär med för få kunder, där han mest kollade på ”Days of Our Lives”. Sen började han med smink och hår, men blev uttråkad. Han sökte efter något där folk tog ut svängarna mycket mer och blev creative manager på PR-byrån Skugge & co, kändisredaktör på Cosmopolitan och stylist för Rebecca & Fiona. Det sistnämnda jobbet kallar han en ”perfect match”, där han tillåts klä tjejerna i ”Telia-orange”, Buffaloskor och magkorta tröjor, inspirerat av kickerskulturen.

Jag chattade med Tommie om varför svenskar klär sig i svart, hur man kan göra Britney Spears till en stjärna och vad han vill göra i framtiden.

Anna Kopito (AK): Var befinner du dig just nu?

Tommie Damberg (TD): I min stuga på Södermalm.

AK: Hur kommer det sig att du började jobba med styling, PR och journalistik?

TD: Jag är duktig på det. Men det har tagit ganska lång tid att hitta en form som passar mig. Jag hatar när man ska uppfylla andras estetiska visioner. Jag vill ha helt fria händer.

AK: Hur hittar du den rätta stilen för Rebecca och Fiona?

TD: Vi samarbetar mycket med varandra och har liksom lite samma hjärnor. Vi förstår varandra bra. Det jag vill är att de ska utstråla bra energi, glädje för musiken, inte så tillrättalagt, humor och sexighet på deras egna villkor. Det vill de också, vilket gör det till en ”perfect match”!

AK: Bomberjackan känns väldigt mycket dem. Finns det några andra Rebecca & Fiona-plagg?

TD: De har verkligen gjort bombarjackan, jeanshortsen och magtröjan stora! Andra typiska plagg är Buffaloskor, Adidasbrallor och pikétröjor. Rebecca älskar pikétröjorna.

AK: Beskriv din egen stil.

TD: Jag gillar svart, tight och inspireras gärna av olika subkulturer. Det är svårt att beskriva, för det känns som att jag har en ny stil varje dag.

AK: Inspireras du av något särskilt?

TD: All form av underklass, trailertrash, chavs och kickers tycker jag är snyggt. Sen gillar jag starka färger som neongult, neongrönt, “Telia-orange” och himmelsblått.

AK: Kommer det från något särskilt?

‪TD: Snarare som en motreaktion tror jag. Jag hatar när saker ska se Gossip girl-lyxiga ut, fast det är från Gina Tricot och någon unge i Asien har sytt skiten. Och svart är så tråkigt.

AK: ‪Men du klär dig själv i svart?

TD: Ja, motsägelsefullt kanske.

AK: Men vad är det man gillar med svart? Jag menar, vi svenskar klär ju oss oftast i det.

TD: Säkert att man ser smal, smart och sober ut.

AK: Finns det något som folk inte vet om dig eller något som ofta förvånar de som du möter?

TD: Jag darrar ganska mycket med händerna och alla tror att jag har någon sjukdom när de ser det. Fast jag har alltid gjort det. Jag är väl nervöst lagd.

AK: Vad får du göra på dina andra jobb?

TD:  Som creative manager är jag med och gör events för olika företag och produkter. Jag bjuder rätt folk och hittar på ideer! På Cosmo skriver jag om vår tids gudar och gudinnor, eller sagokungar och prinsessor om man så vill; Hollywoodkändisarna.

AK: Varför fascineras folk av Lady Gaga? Borde det inte dö ut snart?

TD: Det tråkiga med henne är ju att hon inte känns särkilt inspirerande utan snarare är som en sorts Tumblrblogg, där man samlat allt som är coolt just nu. Fast udden förloras liksom. Hon har alla stilar samtidigt och verkar vara lite rädd att missat något.

AK: När tror du hennes tid är över?

TD: När det kommer någon ny superpopstjärna. Hela hon känns så konstruerad och folk luras att fascineras.

AK: Vem blir nästa Lady Gaga? Vem förtjänar hypen?

TD: Någon borde tipsa Britney om att istället för att leka popstjärna borde hon sjunga sina gamla låtar ackompanjerad med akustisk gitarr, iklädd sina egna trashkläder med kaffefläckar och fula weaves. Hon borde skita i att dansa och mima till robotröster liksom

AK: Tycker du svenska kändisar är intressanta?

TD: Ja, att skratta åt. Jag älskar Pernilla Wahlgrens blogg.

AK: Vill du fortsätta att jobba som du gör idag? Vad vill du göra i framtiden?

TD: Jag vill skriva en bok någon gång! Jag har så många roliga historier.

AK: Det borde du.

TD: Det finns ju massa tid för det kvar dock. Jag får fortsätta samla idéer så länge.

AK: Kan du berätta något litet? Vet du vad boken kommer heta?

TD: Angels and Fuckfaces of Wodkatown är arbetsnamnet.

Tweet

Jag har vid ett tillfälle funderat på hur det måste kännas för Behnaz Aram att gå ut på krogen i Stockholm. Det var någon gång jag såg henne på distans och jag hade på mig en grå, svart, geometrisk klänning från Whyreds höstkollektion 2008. Runt mig var det säkert ett dussintal tjejer som hade på sig något av det svenska klädmärkets kreationer, som den flätade läderclutchen, ankelbootsen med träklack, ullkapporna eller spetsfodralet. Behnaz Aram har delvis bestämt vad vi har på oss sedan hennes första kollektion våren 2008, men för några månader sedan blev det annonserat att hennes tid som designer på Whyred börjar gå mot sitt slut. Vad kommer att ske härnäst?

Behnaz och jag chattade i onsdagskväll innan och efter hennes pilatespass. Jag försökte ta reda på hennes planer för framtiden, vad som får en att stanna i Stockholm och hur det kommer sig att hon vet vad jag kommer vilja ha på mig om tre säsonger.

Anna Kopito (AK): Vad gjorde du på jobbet idag?

Behnaz Aram (BA): Vi valde ut färger till pre-höst-kollektionen 2012 och tittade på tyger.

AK: Kan du avslöja något?

BA: Det blev mer höstiga färger med lite accenter.

AK: Hur väljer man? Är det inte svårt att se framåt och försöka förstå vad folk vill ha på sig om så pass många säsonger?

BA: Man har alltid temat och inspirationen man går efter. Sen vet man att om det är höst då är det andra toner som gäller, lite mörkare och djupare.

AK: Hur vet man vad man ska satsa på?

BA: Man har oftast en känsla man går efter, en konstnär, artist, arkitektur eller musa. Sen skapar man en värld som sammanfattar alla de elementen.

AK: Om en månad visar ni vårkollektionen för 2012. Vad har ni för tema?

BA: Det är ett rött tema. Det är vad jag kan säga.

AK: Vad blir du inspirerad av just nu? Vad skulle du ha på din personliga moodboard?

BA: Just nu är jag inspirerad av konstnären Boris Zaborov, Peter Greenaways eller David Lynchs filmer, musik av 16 Horsepower, Sigur Rós och the Pharcyde och tidningar som Self service, the Travel Almanac och Purple.

AK: Du är född i Iran eller hur? Har du åkt tillbaka någon gång?

BA: Jag var där under jul och nyår 2005, i Baluchistan, södra delen vid Persiska viken och hälsade på familj och släkt.

AK: Var det något särskilt under den resan som gjorde ett intryck på dig?

BA: Mina mor och farföräldrarna bor där. Hela den kollektionen jag gjorde för mitt eget märke handlade om mina rötter och bakgrund. Den var morbid och etno.

AK: På vilket sätt kunde man se det i kollektionen?

BA: Jag älskar Irans historia och kultur, det är så mycket tyngd. Då pratar jag om för 100 år sen och mer.

AK: Som?

BA: Poeter som Omar Khayan, städer som Isfahan, gamla ruiner från Alexander den stores tid, vetenskapen och alla akademiker. Det är så mycket, kan inte sluta.

AK: Jag läste att du ska sluta som designer på Whyred.

BA: Jag känner att man måste gå vidare och inte fastna. Jag har haft det bra under min tid på Whyred, med att jobba med Jonas Clason och Roland Hjort. Jag har andra planer och det ska bli kul att börja med dem snart.

AK: Det är inget du kan berätta mer om?

BA: Nej, inte än. Men snart, snart.

AK: Du hade tidigare ett eget märke, under ditt egna namn. Det är inget du är sugen på att gå tillbaka till?

BA: Inte än.

AK: Vilket är det sjukaste jobberbjudandet du skulle vilja få i framtiden? Har du någon dröm att bli creative director på något modehus i Paris?

BA: Vad svårt, det finns så många. Det skulle nog vara att bli creative director på Givenchy eller Balenciaga. Eller starta något fantastiskt eller eget utomlands.

AK: Var ser du dig själv om fem år?

BA: Det är nog att det nya jobbet blir som jag har tänkt mig och att jag har skapat något nytt och inspirerande med nya medarbetare.

AK: Sverige eller utomlands?

BA: Både och.

AK: Jag blir nyfiken.

BA: Jag önskar jag kunde säga, men ni får vänta ut!

AK: Tills när?

BA: Jag vet inte, kanske mellan fyra månader till ett år.

AK: Finns det några särskilda kollektioner som du känner har definierat din tid på Whyred?

BA: Jag kommer aldrig att glömma vårkollektionen 2008, sen är höstkollektionerna 2009 och 2011 några favoriter. Jag kommer nog hinna göra lite av höstkollektionen för 2012 också. Jag tycker om att göra höst och vinter.

AK: Finns det några särskilda minnesvärda plagg som folk verkligen har uppskattat?

BA: Väskan Alanya, spetsfodralet, kapporna och fodralklänningarna i ull.

AK: Du har ju studerat utomlands, i England. Har du mer erfarenhet av att bo utanför Sverige?

BA: Jag är från Iran, men har bott i Pakistan, Sverige och England.

AK: Vad får en att stanna i Stockholm? Jag menar, du valde ju att återvända till Stockholm.

BA: Jag är nog kvar i Stockholm för att jag känner att jag har mer att ge och lära mig här. Jag kom hem till Stockholm 2003 bara för semester och då ville Nina, som hade en butik som hette Neu, sälja min examenskollektion. Sen började fler och fler stylister kontakta mig. Det blev så att jag stannade kvar, trots att jag hade min engelska pojkvän var kvar i London. Men främst var det för att London var hårt och gav inga pengar. Jag var stylist och jobbade som designassistent hos Boudicca, Preen, McQueen och Marja Pejoski. Det var extremt hårt arbete för ingenting ibland. Jag tror att det är mycket lättare att starta eget här och man inte behöver slava.

AK: Vad är positivt med Sverige?

BA: Modeindustrin i Sverige är trendig och följer det som är nytt. Det är bärbart och inte jättedyrt. Alla märken är nya och vi har inga tunga namn som Dior eller Chanel. Därför är det kul att se hur framtiden blir.

AK: Slutligen, hur är det att se en tjej på stan som har på sig något från Whyred?

BA: Det är verkligen kul att folk uppskattar och förstår ens estetik och vision.

Tweet

Olof Erlandsson är delägare och vice VD för Scandinavian Press Room, där hans främsta uppdrag är PR och företagsstrategi inom modesektorn. Han och Celia Ingesson arbetade tillsammans med en del projekt under hennes tid som creative director och inköpare på varuhuset c/o Stockholm. När c/o Stockholm såldes och efter förfrågningar från en del kunder som sökte en PR-byrå med fokus på internationella varumärken, startade de Scandinavian Press Room. Olof Erlandsson kan nu efter en rad arrangerade events, middagar och fester i Stockholm, Paris och New York, berätta anekdoter om Tim Blanks, Anne Slowey och Karl Lagerfeld.

Jag chattade med Olof om skillnaderna mellan modeindustrin i Stockholm och Paris, Hamish Bowles något överraskande beteende och drömmen om ett litet hus ute på landet.

Anna Kopito (AK): Har du haft något specifikt uppdrag eller jobb som är särskilt minnesvärt?

Olof Erlandsson (OE): Det är så mycket man är stolt över! Jag har haft nöjet att arbeta med kunder som jag kan stå för och som jag själv haft en stark personlig relation till. Det är fantastiskt att kunna tala för en produkt som man själv verkligen gillar. Under min tid på Scandianvian Press Room är några av de roligaste minnena från projekten vi har gjort i New York och Paris. Som vår stora midsommarfest på Soho Grand Hotel i New York förra sommaren, eller festen vi gjorde för vårt projekt Scandinavian Showroom i Paris då vi tillsammans med Riche tog över restaurangen L’Eclaireur för en helkväll.

AK: Vilka var på den festen i Paris?

OE: Det var nog 300 personer. Det är svårt att säga, men om man får mäta i antal internationella Vogue som är respresenterade på en fest under Fashion Week, är jag väldigt nöjd. Nej, skämt åsido, det var extremt lyckat och ett härligt minne! Vi har även arrangerat en del middagar under Fashion week i Paris som alltid brukar bli lika trevliga. Förra säsongen kom bland andra Tim Blanks från Style.com, Anne Slowey från amerikanska Elle, Jorge Garcia från V Magazine, Pamela Golbin som är kurator på Musée des Arts Décoratifs och Stephen Gan från Harper’s Bazaar.

AK: Fick du möjligheten att mingla med någon av dem? Hur är Tim Blanks?

OE: Ja, självklart! Tim är fantastiskt trevlig, mycket ödmjuk och skrattar hela tiden. Man har alltid roligt med Tim! Hamish Bowels som också var där sist, är förvånansvärt out spoken. Första gången man träffar Hamish tror man att han är stram och tråkig, men han är faktiskt tvärtom rätt vild.

AK: Vad gjorde han för något?

OE: Han berättade bland annat anekdoter från obscena bögklubbar och försökte få alla att följa med ut, fast det var mitt i modeveckan. Men jag såg honom på front row nästa morgon brevid Anna Wintour. Han är grym på sitt jobb och alltid lika seriös trots allt.

AK: Fler stories!

OE: Vi höll middagen hemma i en lägenhet hos en vän och samarbetspartner till oss. Det var ungefär 40 personer där och vi flög ner svenska kocken KC Wallberg för att bjuda på svensk mat, sill och potatis! Det var otroligt lyckat och avslappnat. Alla stannade, satt och småpratade till långt in på småtimmarna. Det var ett skönt avbrott mitt i hysteriska modeveckan. En annan rolig historia var att en redaktör på V Magazine fick samtal på mobilen från Karl Lagerfeld som undrade personligen varför han inte var på hans fest samma kväll. Redaktören svarade att han bara inte orkade ta sig från vår fest utan hellre stannade och undrade om inte Karl kunde komma dit. Vilket han inte gjorde, men det blev en rolig anekdot från kvällen.

AK: Du som har rört dig i modebranschen i Stockholm och Paris. Vad är den stora skillnaden?

OE: Modescenen i Paris är enorm, medan “alla känner alla” i Stockholms modescen. Det gör förstås jättestor skillnad. Med det sagt ska jag inte säga att det inte skvallras lika mycket i Paris – tvärt om. Jag tror att alla branscher är lika på det viset. Sen är modeindustrin i Frankrike otroligt uppassad, från staten, folket och kulturen. I Sverige ses mode inte på lika stort allvar, inte på långa vägar, vilket förstås gör otroligt stor skillnad också.

AK: Finns det något man kan lära sig av de internationella modeveckorna? Om modebranschen i allmänhet?

OE: Jag tycker vi i Stockholm och Sverige är duktiga på det vi gör, med tanke på hur liten stad vi är och hur liten marknad vi har här. Svenskar är bra på att tänka internationellt – vilket jag nästan skulle säga att fransmännen har att lära av oss. Jag tror inte att svenska modeveckan ska aspirera på att bli en “internationell modevecka”. Att vara en underdog har sin fördel och den ska vi utnyttja. Vi kommer aldrig att bli Paris, London, Milano eller New York.

AK: Vad vill du göra i framtiden?

OE: Personligen skulle jag vilja uppnå en situation då jag inte jobbar hela tiden. Det är lite svårt när man är, så att säga, gift med jobbet. Att kunna jobba med sådant jag tycker är jättekul, vilket jag på ett sätt redan gör. Men för den sakens skull kunna ha ett stort och levande privatliv och ändå hinna med att sova! Jag är nästan där, men det är väl mest sömnen som får stryka på foten.

AK: Vad gör du när du inte jobbar?

OE: Dels reser jag väl ganska mycket tror jag, vilket jag verkligen vill fortsätta med. Jag har ett fantastiskt underbart socialt liv med massa underbara vänner som betyder otroligt mycket för mig. Jag och min kille tittar efter ett hus på landet, vilket vore en dröm! En plats där stress inte når en och där man bara kan stänga av telefonen.

AK: Vart brukar du åka på semester?

OE: För det mesta brukar jag åka ner till min vän Rebecca Ferguson nere på Österlen i Skåne och bara göra absolut ingenting. Men när jag reser med vänner blir det oftast någon stad där någon av oss inte har varit. Nu i år har det blivit Rom, Marrakech, Venedig och Berlin. Till sommaren blir det kanske San Sebastian, Los Angeles och San Francisco med lite flyt!

AK: Vad är det med det “stilla livet” ute på landet som tilltalar dig?

OE: Jag har alltid varit lite av en ensamvarg, vilket kan vara svårt att tro. Jag behöver stillheten och ensamheten för att orka med allt det andra. Det är helande för mig att ha en plats som bara kan åka till och där man kan vara helt själv. Det behövs lite då och då! Jag uppskattar verkligen mitt eget sällskap och trivs med att bara vara ensam.

Tweet