Fredrik Etoall arbetar som fotograf men han har många strängar på sin lyra. Fredrik har gjort en hel del spännande projekt genom åren, där bland reklamkampanjer, kataloger, videos samt editorials. Han har jobbat med några av Sveriges mest framstående fotografer och hans portfölj är imponerande då den fyller många kända ansikten.

Vi träffade härliga Fredrik Etoall och snackade om hans kommande utställning, kärleken till livet och kreativiteten samt om hur det är att jobba med Elin Kling.

-Hej Fredrik!

Vad har du för dig just nu?

-Just nu ser jag till att lägga alla sista bitar på plats inför min utställning som bara har några timmar kvar innan folket börjar droppa in.

Vad jobbar du med just nu?

-Jag har många projekt på gång men det som är mest aktuellt är en utställning som öppnar nu på fredag (20:e april). Utställningen heter “One Second Of Stylein” och visas på Hotel Diplomat i Stockholm. Sedan har jag precis avslutat två stycken musikvideos. Den ena videon är med era grymma blogg-tjejer Icona Pop, som är mina ögonstenar!

Berätta mer om ditt samarbetet med Elin Nyström/Stylein?

-Projektet/utställning vi gör visar dels min tolkning av hennes värld men samtidigt en del av modevärlden iklätt Styleins kostym. Elin har öppnat upp dörren till hennes värld och jag har tolkat den på mitt sätt.

Elin Nyström är en mycket ödmjuk människa, hon är också väldigt driven och duktig, hon vet vad hon vill och lever ut sin dröm. Detta gör att vi som personer går mycket bra ihop, då vi delar denna kreativitet till livet. Jag träffade Elin första gången 2004 då jag fotograferade olika designers, sedan dess har vi alltid haft kontakt , vilket har lett fram till detta härliga samarbete. Jag får ofta en långvarig kontakt med människor jag möter genom livet som fotograf, och det är en mycket värdefull bonus. En del av utställningen består av “behind the scenes-material” från olika visningar som Stylein visat på modeveckan. Här är jag betraktaren som lyfter fram min vinkel med det som jag anser är vackert, mystiskt och fascinerande. En annan del av utställningen bygger på bilder tagna i Los Angeles där jag bland annat plåtat Izabella Scorupco och Elin själv. För mig är det viktigt att det finns äkthet och energi i bilderna.

Har du alltid vetat att Fotografi varit ditt kall i livet?

-Jag har alltid vetat att jag måste få göra det jag tycker är kul! Ett liv med något som inte behagar mina sinnen och intressen skulle vara ett liv likt en lång transportsträcka, innan döden tar över. Så det kreativa har funnits där sedan dag ett. Jag hade turen att hitta min bästa kompis och verktyget kameran, som tar mig till de sjukaste scenerna, de skönaste människorna och de mest fantastiska platserna. Bildskapare är det bästa yrket, du kan alltid göra eller följa din hobby.

Hur ser din bakgrund ut?

-Jag är en dedikerad liten djävul som alltid gjort allting till 100 procent. När jag var yngre höll jag på mycket med sport, men som 16-åring började jag plåta och när jag var 18 år blev jag assistent till vår avlidna gigant Christer Strömholm. Efter det är allt en enda lång filmrulle med en krokig väg av resor, bilder och sjuka fester, som har lett mig hit idag.

Vad är det bästa med att få ställa ut sin konst?

-Att man får göra precis vad man vill! Hur härligt är inte det? – allt annat är oviktigt!

Många känner igen dig från svenska modesammanhang då du plåtat modejobb samt jobbat med många fashionabla artister. Vad är det roligaste med att göra modeplåtningar?

-Kreativiteten är alltid det som berikar mest, att få ha flummiga idéer som sedan utvecklas och genomförs. Det finns de många gånger utrymme för i modesammanhang eftersom att det ofta handlar om att inspirera människor.

Våra blogg-tjejer Elin Kling och Columbine Smille är några som du ofta jobbar med i just modesammanhang, hur är det att jobba med dem?

-Dessa två fina individer håller jag varmt om hjärtat. De är mycket olika men båda är väldigt proffsiga på vad de gör. Elin Kling är en favorit att jobba med, på grund av att vi både inte ser detta som ett jobb, det är att leva och det är just det som gör mitt yrke så vackert! Känslan av att när jag gör det jag är bäst på, så känns det samtidigt som om jag bara är fem år gammal och leker.

Musik och mode är återkommande i ditt foto, vad lyssnar du själv på för musik?

-Bra musik är alltid bra musik. Jag har stor respekt för skapande människor och därför går det inte att stänga ute någon speciell genre, men skall jag välja en låt som är magisk för tillfälligt så blir det Patti Smiths version på Nirvanas fantastiska låt “Smells like teen spirit”. Videon får inte heller missas – Patti Smith – Smells Like Teen Spirit – Radio Edit.

Har du några favoritmärken inom mode?

-Jag mår som bäst när jag fyndar på marknader eller hittar ett fint urval i vinatgebutiker. Mina basplagg kommer från allt som har skön passform och inte har några tryck på sig, ofta Acne eller Weekday.

Vad är ditt absoluta drömprojekt?

-Jag skulle vilja vara den som gjorde Madonnas Sex book 1992, det hade varit ett drömprojekt för mig, men nu är den redan gjord. Svaret blir istället dagen då jag pryder ett omslag för tidningen Interview tillsammans med någon respektfull karaktär. Det känns som ett fint mål för tillfälligt. Jag ser också fram emot dagen då jag gör något som faktiskt betyder något på riktigt, och där jag är med och påverkar en stor massa med människor på ett positivt vis som sedan kanske blir ett legendariskt “Etoall begrepp”. Som grädde på moset vore om detta senare ställs ut i Giza runt om och på Cheopspyramiden.

Vem skulle du helst av allt vilja fotografera?

-Michael Jackson och Elvis hade hamnat högt på listan om de hade levt idag. Ett trasigt häng med Jim Morrisson hade också landat fint på minneskortet, men nu får vi hålla oss till de som fortfarande har rinnande blod i kroppen och då blir svaret Svenska kocken runt ett middagsbord på en stjärnkrog i New York där han står och håller låda inför ett gäng av legendariska människor i New York.

Om du fick välja, var ser du dig själv i framtiden?

-Som ägare av ett litet franskt konditori i en liten by där jag myser med en härlig donna och målar tavlor om nätterna och bakar bullar under tidiga mornar.

Vilken är din största extravagans?

-Att jag har ett alter ego som ser till att jag inte bryr mig om kostnader när jag gör saker som är kul. Projektet får inte hindras av han som sitter och styr upp allt dagtid och som räknar på om livet går ihop eller inte. Kul skall vara kul! Så tack mitt alter ego för att du gör mitt liv så plus, minus noll och just det ja, kul!

Vad gör dig glad?

-När jag vet att jag har gjort något som förhöjer någons tillvaro, stort som litet. Solen gör mig även glad samt en flört som visar sig vara en på miljonen.

Har du några tips till den som gillar att fotografera och vill ta nästa steg i karriären med sitt foto?

-Kolla inte på tillfälliga trender utan försök utveckla och inspireras genom den succéhistoria som funnits i decennier, alternativt gör något som känns ärligt och ogjort där du hittar egna inspirationskällor. Lär dig hitta ditt uttryck i ditt skapande som särskiljer dig från mig och alla andra.

Passa på att besöka Fredrik Etoalls utställning tillsammans med Styleins Elin Nyström redan nu i veckan. Mellan den 20 april – 22 maj, kan du se ”One Second Of Stylein” på Hotell Diplomat i Stockholm.

Läs mer om utställningen HÄR!

Emilia de Poret har blivit uppmärksammad för sin garderob och unika stil. Hon äger en klänning av LP-skivor, som på något vis kan representera hennes två stora passioner, mode och musik.

Hon är artist, mamma åt Electra, har produktionsbolaget Aristrotracks och är programledare för Max Factor TV under Mercedes-Benz Fashion Week i Stockholm. Under de fyra senaste säsongerna har man sett henne stå i skyhöga klackar, kavajer med vassa axlar, iögonfallande klänningar och högt uppsatt hår intervjua journalister, bloggare, designers och modeentusiaster.

Under vårt möte fick jag en känsla av total kontroll och lugn. Vad är hennes trick tänkte jag. Är svaret att alltid ha med sig ett par bekväma ballerinaskor i handväskan, iPhone och kokosvatten (som hon lät mig smaka för första gången)? Vi satte oss ner i skinnsoffor på Aristrotracks kontor och pratade om Ann-Sofie Back, multi-tasking och möjligheter.

Anna Kopito (AK): Vad gör du just nu?

Emilia de Poret (EP):  Just nu håller vi på med att marknadsföra en artist, en kille som heter Kim Cesarion. Han blev presenterad för oss i vår studio och fick sjunga för mina kollegor, min bror och Arnthor Birgisson. Och vi blev helt tagna. Jag har även precis släppt min singel “Weightless” i USA.

AK: Förutom att vara artist och jobba med ditt produktionsbolag brukar du bevaka Mercedes-Benz Fashion Week i Stockholm.

EP: Förra veckan var jag programledare för Max Factor TV för fjärde gången. Det är ett webbaserat program. Vi var på plats för att rapportera från visningarna, intervjua folk och självklart följa Max Factor-teamet som gjorde många av visningarna med Tomas Lenneryd i spetsen.

AK: Vad har varit bäst under de gångna modeveckorna?

EP: Det har varit fina visningar. Det är otroligt kul att få träffa designers. De är konstnärer, kreatörer, människor som är extremt produktiva. Modemänniskor är intressanta och inspirerande. När Ann-Sofie Back blev Max Factor Award-vinnare, fick jag intervjua henne. Hon är grym. Hon är rolig och har sjuka teman bakom kollektionerna. Det har varit speciella teman som jag har reagerat över, som tv-spelsfigurer och porrstjärnor. Senast för Ann-Sofie Back Ateljé blev hon inspirerad av bilar. Och hon avslöjade att när hon får tid för att bara slappa, läser hon skitböcker och kollar IQ-befriade program. Det tyckte jag var skönt.

AK: Hur ser en dag ut när du inte jobbar?

EP: Nu när jag har en bebis har jag ett helt annat liv. Jag vaknar tidigt och kör igång. Men vi tjejer är ju bra på multi-tasking. När jag tar hand om min dotter Electra har jag alltid med mig en iPhone eller iPad. Jag är uppkopplad även när jag inte jobbar. Men om jag ska vara helt ledig gillar jag att läsa böcker, tidningar och lyssna på musik. Sedan brukar jag träffa vänner. Vänner är viktiga. Jag älskar att bjuda hem dem, vilket blir alltför sällan. Att laga mat och baka är också en hobby. Men jag är egentligen dålig på att ha en vanlig slapp dag. Jag pratade om det min man häromdagen, att till och med på en öde ö skulle jag hålla på med något.

AK: Du har alltid en iPhone i handen.

EP: Min man säger att det är som min dotters napp. Man ger henne en napp när hon är ledsen så blir hon lugn. Så fort jag får en telefon när jag är stressad blir jag lugn. Man har ju Twitter, Facebook. Man har allting. Jag är en sådan människa. När går på toalett har jag en telefon i handen. Jag kände det när jag jobbade som mest blev det nästan en sjukdom. Men det finns ju två sidor av det. Man håller även kontakten med vänner över hela världen. Man kan jobba varsomhelst. Man kan resa och det förstör inget. Man behöver ingen fast punkt längre. Det är fantastiskt.

AK: Musiken är ju din hobby. Försvinner känslan av att det är en hobby när man börjar jobba med det?

EP: Med musik är det inte så. Musik är ju skapande. När man är i ett skapande blir det aldrig tråkigt.  Det är mycket nya grejer som händer hela tiden och det finns alltid något man inspireras av.

AK: Om du fick välja, var ser du dig själv i framtiden?

EP: Jag tror jag kommer att fortsätta att göra mycket olika grejer. Jag vill fortsätta att göra plattor men mindre kommersiellt, mer för mig själv, för att det är roligt att producera musik. Sedan vill jag jobba mer med artister och hjälpa andra. Och definitivt mode. Och definitivt tv.

AK: Det känns som att alla har världens möjligheter. Man kan vara en mångsysslare.

EP: Sedan kan man ju garva åt det. Som i USA, där folk säger: ”I am a model, DJ, designer, singer, actor and blogger”. Kom igen, man måste välja något. Jag ska försöka göra det jag är bäst på och fokusera på det.

AK: Det viktiga är väl att man inte bara spretar, att man är tydlig med det man gör.

EP: Det håller jag med om. Jag skulle nog aldrig börja leda ett datingprogram. Skulle jag jobba med TV, vore det kul att få ihop musik och mode. De två sidorna. Mina två stora passioner.

Roland-Philippe Kretzschmar hamnade i PR-branschen av en slump. Han bodde i London när han blev tillfrågad av Carl-Fredrik Sammeli, som grundade en av Sveriges största PR-byråer Prime PR, om han ville vara med i ett projekt. Han hade egentligen inga planer på att flytta tillbaka till Sverige men idag, 12 år senare, jobbar han fortfarande kvar i branschen. Roland har haft en konsultverksamhet, jobbat på Springtime, BIC PR och Hill & Knowlton och grundat branschorganisationen Svenska PR-företagen. Just nu jobbar han som kreativ chef på PR-byrån Edelman där han även är ansvarig för digital kommunikation. Byrån har arbetat med Wonderbra i samarbete med Dita von Teese, Doves Self-Esteem-kampanjen och var med och lanserade Xbox Kinect, då de hyrde Times Square i NYC. ”Jag försöker ständigt driva fram någon slags förändring och det blir drivkraften. Jag får panik över det permanenta och jag vill att saker ska utvecklas hela tiden för att göra det intressant” säger Roland.

Jag förstod att om det är någon som kan varumärken är det han och jag ville ta reda på vilka som tilltalade honom, vilka han själv ville jobba med eller drogs till personligen under shoppingrundorna. Trots allt säger varumärkena vi väljer något om oss själva.

Anna Kopito (AK): Vad har du gjort i sommar?

Roland-Philippe Kretzschmar (RPK): Jag var i mitt sommarhus i Jura-bergen i Frankrike tillsammans med fru och dotter. Jag var även hos min svåger i Skåne en sväng samt hos min bästa vän och fru i Sörmland.

AK: Vad jobbar du med?

RPK: Jag hjälper våra kunder med att skapa och genomföra kreativa kampanjer som engagerar deras intressentgrupper. Det kan handla om allt från att bearbeta utvalda journalister till att interagera direkt med konsumenter i sociala medier. I mitt uppdrag som kreativ och digital chef arbetar jag gränsöverskridande med samtliga våra kunder, oavsett om det är inom tech, hälsa/läkemedel, konsumentprodukter eller mat/dryck. Uppdragen vi har handlar oftast om att arbeta med kortsiktiga kampanjer såväl som långsiktig varumärkespositionering. Jag sitter även med i europeiska ledningsgruppen för Edelman Digital, vår specialistbyrå inom digital kommunikation.

AK: Vad ska du vilja få för uppdrag i framtiden?

RPK: Drömmen är att vara med och skapa samt bygga ett varumärke från grunden. Det ska gärna vara ett varumärke som kan lanseras globalt med framgång. Några svenska exempel på hur man bygger ett företag by-the-book är Acne och Byredo. Dessa två varumärken gör mig stolt över att vara svensk. Det finns ju givetvis många fler exempel på drömuppdrag eller företag med framgång, men jag tycker det är spännande att lilla Sverige lyckats bygga ett antal olika världskända varumärken. Generellt sätt är jag dock rätt trött på fashion utan söker inspiration från andra företag som exempelvis Patagonia. De har en genuin historik och driver företaget med patos, genom de aktiviteter de gör och den mänsklighet de visar anställda och närmiljön. Annars kvarstår Hermès som mitt absoluta favoritvarumärke alla kategorier. Genuin hantverkskännedom, oavsett om det är att bygga datorer eller sy handväskor, i kombination med en sann passion kan ta en hur långt som helst. Just nu håller jag på att starta upp min frus nya juvelföretag under varumärket Krista Kretzschmar. Hon har utbildats i Florens under fem år samt arbetat med specialbeställningar av exklusiva smycken. Nästa steg blir att lansera hennes första mer omfattande kollektion och förhoppningen är att det blir startskottet för något långsiktigt.

AK: Varför är Hermès en favorit?

RPK: Ägarfamiljen har lyckats behålla kontrollen över varumärket under så pass lång tid att de skickligt har byggt upp en idé om varumärket Hermès som på ett unikt sätt sträcker sig bortom kvaliteten på själva produkterna. Företaget är nästintill mytisk och jag hoppas innerligen att senaste årets aggressiva uppköp av aktier genom bulvaner som LVMH har gjort inte kommer resultera i att familjen tappar kontrollen. Samma sak är det med Chanel som också kontrolleras av en och samma familj, varumärket är även där intakt.

AK: Vilka andra märken gillar du?

RPK: Jag älskar färg och klär mig därför sällan i svenska varumärken. Jag har många favoriter men tittar jag i min garderob börjar det svämma över av Ralph Lauren i alla dess former. Tidlöst och faktiskt inte så tråkigt som man kan tro. Jag brukar komplettera med sneakers från New Balance eller varför inte trail running skor från Inov8. På senare tid har jag börjat mixa mer traditionell klädsel med just outdoorkläder från bland annat Patagonia. Jag spenderar allt mer tid med att träna i naturen och gillar mixen. Dessutom brukar outdoorföretag gilla färger. Färg är viktigt i ett mörkt land som Sverige.

AK: Varför tror du att svart har blivit en sådan viktig färg i svenskarnas garderober?

RPK: Rädsla. Svenskar klär sig i uniform. Det finns dock många olika uniformer, men många vågar inte sticka ut. Svart reflekterar inte bara rädslan för att vara unik, utan också vårt sinne överlag. På södra breddgrader klär ju folk sig mer i färg vilket ska reflektera deras varmare klimat, men borde det inte vara tvärtom – att vi genom att klä oss i färg lättar upp våra liv?

AK: Nuförtiden har det ju blivit vanligare prata om det personliga varumärket. Man kan få professionell hjälp och förstärka sitt varumärke bland annat genom att prata om ens klädstil. Varför är det så viktigt nu tror du? Och hur tror du man kan förstärka det?

RPK: Jag är något kluven till detta. Det är inget nytt att prata om ens personliga varumärke, det nya ligger i att allt fler verkar bry sig om detta. Ett varumärke betyder ingenting om det inte fylls med något vettigt – det vi i kommunikationsbranschen brukar kalla för content eller story. Yta är inte allt. Så visst, det kan finnas en poäng för den osäkre att finna råd och tröst hos en personlig shopper hos NK, men har man inget mer att ge räcker det inte långt med säsongens kläder. Det viktiga är att istället satsa på att bli bäst på det man gör, oavsett yrke eller livskall. Satsar du på innehållet kommer självförtroende och med det även ett attraktivt yttre. Stil handlar inte om kläder utan om ens personlighet.

AK: Hur och när insåg du vad som är ditt livskall?

RPK: För vissa är det enkelt att hitta sitt livskall, andra hittar det aldrig. Jag är det definitivt på spåret, men jag har några pusselbitar kvar att placera innan jag är nöjd. Men allt jag kan säga är att jag inte kommer arbeta med PR resten av mitt liv. Det finns givetvis annat som är viktigare och som jag känner större passion för, men jag känner inte att det är rätt tillfälle att gå in på detaljer. Det kommer att visa sig i sinom tid.

AK: Du är född i Lausanne, Schweiz. När man är utomlands och säger att man är från Sverige brukar folk ofta göra misstaget och tro att man menar Schweiz. Är Sverige och Schweiz lika på något vis? Vad är typiskt schweiziskt för dig?

RPK: Sverige och Schweiz är inte alls likt utom kärleken till naturen eller möjligtvis luthersk arbetsplikt och disciplin. Karaktärsmässigt kan man dock inte säga att det finns ett Schweiz, det är stor skillnad på dem som kommer från fransk-, tysk- respektive italiensktalande delarna. De har olika politiska åsikter, värderingar och beteenden på ett mycket mer markant sätt än i Sverige. Detta har sitt ursprung i att varje kanton (delstat) har självstyre, men också att landets geografi (alperna) avskärmar stora delar av befolkning från varandra. En schweizare från Genève är mycket mer kosmopolitisk och öppen än någon från alpstaden Zug. Man får inte glömma att schweizare är enormt protektionistiska och givetvis är man mycket stolta över att ha haft republikanskt styre i närmare 700 år. Dock är den negativa konsekvensen av direktdemokratin (eller folkstyret) att medborgarna från de mer konservativa kantonerna röstat igenom politiska beslut när det exempelvis gäller asyllagar som till och med fått FN att varna landet för dess extremism. Sverige och svenskar har en mer öppen syn på omvärlden och är således lite mer medvetna, om det går att generalisera. Jag skulle också med säkerhet påstå att Sverige kommit mycket längre när det gäller allas lika rättighet i samhället, inklusive kvinnornas. Först 1971 infördes allmän rösträtt i landet och så sent som 1990 fick kvinnor slutligen rösta i kantonen Appenzell Innerrhoden. Men utöver detta är Schweiz ett fantastiskt land på många sätt och särskilt utmärkande inom lyxindustrin och klockproduktion. Min egen familj har sin bas i klockregionerna Neuchatel och Jura, men även i Genève där jag är mantalskriven.

AK: Hur är modet i Schweiz? Hur skiljer det sig från Sverige?

RPK: I fransktalande städer som Genève och Lausanne klär man sig franskt och traditionellt. Det är mycket lyx som Hermès, Louis Vuitton, Céline och det slående är att det är först när folk är 30-40 år som de får en härlig stil. Innan dess klär de sig rätt trist faktiskt. Inte alls som i tysktalande städer som Basel och Zurich, där klär man sig mer likt svenska modescenen, mycket svart och mer avantgardistiskt med influenser från såväl Antwerpen och New York. I södra, italiensktalande delarna av landet kommer influenserna givetvis från Milano, som bara ligger en timme från Lugano exempelvis. Här ser man mer Missoni, Etro och Armani. Folk är mer solbrända och det är mer gult guld än platina. Överlag är schweizarna ett rikt folk, vilket gör att man förmodligen ser mer lyx där än i många andra europeiska länder. Klockor och smycken säljs överallt, men med högst koncentration i Genève.

AK: Hur ser en helt perfekt dag ut för dig?

RPK: En perfekt dag kan innehålla så mycket, men den perfekta dagen beror helt på min sinnestämning och var jag befinner mig. En perfekt konsthall innebär Palais de Tokyo i Paris. Perfekt shopping är att ha carte blanche i Burlington Arcades i London. Perfekt lunch är på Lipp i Genève. Perfekt vardagsträning är i Stora Jakten på Djurgården. Perfekt morgon är nybäddad säng med min fru och dotter. Perfekt arbetsvecka är på resande fot med wifi. Perfekt musik är från Serge Gainsbourg. Perfekt promenad är i schweiziska alperna. Perfekt dopp är i en iskall bäck. Perfekt middag är på en lokal restaurang i Jura-bergen.

AK: Vad skulle du vilja göra just?

RPK: Jag skulle hellre vara ute i skogen och träna, men idag spöregnar det så jag ligger i soffan och läser. I all sin enkelhet är det en perfekt dag.

Saurabh vet hur man kommer på ett koncept, oavsett om det handlar om en film, fest eller restaurang. Han har blivit prisbelönad ett flertal gånger, vilket började när han grundade källarklubben 2.35:1 på Berns. Han har uppdaterat och förbättrat Le Rouge, grundat Kåken tillsammans med Carl M Sundevall, rekryterat sin gamla kollega Salvatore Scappini till Spy Bar, jobbat med bland andra Lady Gaga, Lenny Kravitz och Mötley Crüe, arrangerat efterfester, blind dates och de bästa hemmafesterna. Allt det har han gjort på eget unikt sätt och jag ville ta reda på var han får sina idéer.

Jag och Saurabh träffades på Wayne’s på Götgatsbacken. Han var precis hemkommen från Öland. Han höll ett paket i handen, började öppna det och ursäktade sig med att han behövde stilla sin nyfikenhet. Paketet innehöll ett antal fiskedrag som han hade beställt från USA, och äntligen hade de anlänt. Saurabh inspekterade dem entusiastiskt innan vi kunde påbörja intervjun och jag började ställa frågor om hans något förvånande hobby. Det var inte det här jag väntade mig att paketet skulle innehålla, möjligtvis en mobil eller ett par sneakers.

Anna Kopito (AK): Var kommer dina föräldrar ifrån?

Saurabh Sinha (SS): De kom från Indien på 70-talet.

AK: Min pappa kom också till Sverige då. Han har berättat mycket hur det var, att det var en chock för dem att komma hit.

SS: Det var värre uppe i Norrland. Jag kommer från Luleå. Vi var med i tidningen, i ett ”Så här firar de jul”- reportage med bilder på oss. Sen på sjukhuset, när jag föddes, visste de inte hur de skulle kolla om jag hade mässlingen. För mitt pigment var helt nytt för dem. På den tiden var det intressant för svenskar med utlänningar, men det var inget konstigt. Min mamma hade på sig en sari och en tika. Jag är uppvuxen med att alltid ha varit exotisk.

AK: När flyttade du till Stockholm?

SS: 1981. Pappa fick jobb på KTH och då hade han jobbat här tidigare.

AK: Hur kommer det sig att dina föräldrar flyttade hit till Sverige?

SS: Vi var en akademikerfamilj. Min pappa pluggade i England och Tyskland och någonstans på den vägen behövde de hans kompetens i Sverige. Då flyttade de hit.

AK: Du jobbade i filmindustrin tidigare?

SS: Ja, med reklamfilm och musikvideos. Men jag fick förfrågan om jag ville jobba på Berns med den nya nattklubben. Jag svarade att jag gjorde det på ett villkor, om jag fick göra det på mitt sätt. Något sådant kan man inte tacka nej till, att få bygga upp en nattklubb som man själv vill gå till.

AK: När var det?

SS: Det var 2006 och jag slutade för tre år sedan. Det tar på krafterna att ha den typen av yrke med de sena arbetstiderna. Jag tror man måste ha jobbat i den branschen hela livet för att man ska tycka att det är okej. Sen är alla fulla. Är man nykter själv på en arbetsplats blir det ganska krävande. Det var ingen bra miljö för mig. Jag kände även att ledningen hade andra visioner. I och med flytten av entréen kunde jag inte stå för den produkten längre och då var det bättre att backa. Det var droppen.

AK: Vad gör du just nu?

SS: Jag hjälper Indian Garden på Västgötagatan i Stockholm att bygga en ny indisk restaurang, som planeras att öppna i november eller december 2011. Om det är någon som ska göra det i stan, så är det jag. Deras kock har vunnit många internationella priser. Jag vill hjälpa dem för att de är bäst. Jag brukar säga så här: vi ska inte öppna en bra indisk restaurang, utan vi ska öppna en bra restaurang med indisk mat. Förstår du skillnaden?

AK: Ja, absolut.

SS: Jag vill ha en levande bar. Det finns knappt en indier som har en bar idag. Jag vill ha en riktig restaurang med riktig indisk mat, inte bara tikka och vindaloo som finns överallt. Jag hjälper dem med konceptet, med hela produkten från början till slut, till den dagen vi öppnar.

AK: Hur kommer det sig att du fick förfrågan?

SS: När jag hade hemmafester för ett tag sedan, hade jag indisk mat. Och det var så vi lärde känna varandra. De tycker om sättet jag jobbar på och vad jag har åstadkommit. Just nu gör jag även en efterfest för Way out West med Salvan och kollegor från Göteborg. Jag ska arrangera Mikas 25års fest i oktober också.

AK: Vill du fortsätta att göra liknande projekt?

SS: Jag gör inte random projekt. De saker jag gör ska vara annorlunda. Jag vill inte göra sådant som andra redan har gjort. Jag vill komma på nya idéer, för jag tycker att Stockholm är mallstyrt. En biopremiär är ett bra exempel. När en ny film ska släppas, då vet man vad man får. Man får den röda mattan, Se & Hör-bilder, Carola och kanske en efterfest på ett större ställe där man i bästa fall får en goodie-bag. Jag vill lämna det och göra något nytt. Jag försöker tänka: varför ska man göra det på en restaurang eller nattklubb, när man kan göra det på en parkeringsplats. Det finns bättre sätt att investera pengarna för att ge sina gäster något utöver det vanliga.

AK: Var får du idéerna ifrån?

SS: Jag utgår alltid från mig själv. Du kan fråga mina kompisar, jag är en ganska krävande konsument. När jag går på restaurang ska jag sitta bra, till och med när jag flyger. Jag kollar upp var solen går upp eller ner och bestämmer därefter vilken sida jag ska sitta på.

AK: Du kollar upp det.

SS: Absolut. Jag vill maximera min upplevelse. Om jag kan påverka, om jag kan få det bättre, ser jag till att det blir så. Jag gillar upplevelser och att bjuda andra.

AK: Är det något du har gjort tidigare som representerar dig?

SS: Mina hemmafester fick jag göra precis som jag ville. Det jobbet fick jag för att jag satt med en kompis som jobbar på en kommunikationsbyrå. Han frågade vad jag ville göra efter Berns. Och då var jag så trött på att andra skulle bestämma. Jag sa att jag ville göra hemmafester där jag fick bestämma allt, där jag skulle ha sista ordet. Och jag gjorde det. Det blev bra och uppskattat av alla.

AK: Vad var speciellt med hemmafesterna?

SS: Hela grejen gick ut på att det var hemma hos mig. Vi hade en lägenhet, där jag inte bodde, som det stod mitt namn på dörren. I varje rum fanns en liten bit av mig. Jag hade mycket Adidas på mig under den tiden, så vi hade Adidas i garderoben. I ett rum fanns det tv-spel, för jag spelar ganska mycket tv-spel. Vi hade indisk mat, för att jag är indier. Sedan hade vi fria barer, indisk mat och ostron. Och jag fick bjuda in vilka jag ville och det var bra musik. Det var bra på alla sätt.

AK: Något mer?

SS: Jag gjorde även blind date-fester för ganska länge sedan. Det började med att en tjejkompis ringde mig på klockan 12 en söndag. Och vi var bittra över att man hade träffat alla i Stockholm, att det är så litet. Vi kom på att våra kompisar inte kände varandra, så vi fick idéen att sätta upp blind dates. Vi satte upp regler. Folk fick till exempel inte gå på bio, utan behövde vara sociala. Sedan samlades vi efteråt på Hotel Anglais i pianobaren och hade en gemensam fest. Det växte och vi mötes upp på andra ställen som på en båt och en hotellsvit. En sådan grej vill jag göra igen.

AK: Det känns som att du är väldigt mån om ditt eget varumärke. Hur tänker du?

SS: Min integritet är det viktigaste jag har. Om andra kan läsa och se vad jag gör, då ska det vara korrekt. Om jag blir felciterad kan det påverka min karriär negativt. Jag vill vara clean åt alla håll och det blir jag bara om jag får korra allt. Det är samma sak med felstavningar, om journalisten skriver fel vill jag säga till. Jag vill inte förknippas med det.

AK: Vad vill du göra nu?

SS: Fiska. Eller menar du i livet?

AK: Ja.

SS: Jag vill fortsätta manifestera mina egna idéer, vad det än må vara. Det kan vara inom vad som helst. Att ha en nattklubb, driva en bar, arrangera en fest och göra film är i princip samma sak. Som regissör bestämmer du allting som händer framför kameran, till exempel hur rummet ser ut och vad de ska lyssna på. Det handlar om att förmedla en känsla. Jag vill bjuda på något minnesvärt och unikt varje gång.

Tommie Damberg, av vissa kallad Tommie X, är en mångsysslare. Tidigare jobbade han som flyttgubbe och i en antikaffär med för få kunder, där han mest kollade på ”Days of Our Lives”. Sen började han med smink och hår, men blev uttråkad. Han sökte efter något där folk tog ut svängarna mycket mer och blev creative manager på PR-byrån Skugge & co, kändisredaktör på Cosmopolitan och stylist för Rebecca & Fiona. Det sistnämnda jobbet kallar han en ”perfect match”, där han tillåts klä tjejerna i ”Telia-orange”, Buffaloskor och magkorta tröjor, inspirerat av kickerskulturen.

Jag chattade med Tommie om varför svenskar klär sig i svart, hur man kan göra Britney Spears till en stjärna och vad han vill göra i framtiden.

Anna Kopito (AK): Var befinner du dig just nu?

Tommie Damberg (TD): I min stuga på Södermalm.

AK: Hur kommer det sig att du började jobba med styling, PR och journalistik?

TD: Jag är duktig på det. Men det har tagit ganska lång tid att hitta en form som passar mig. Jag hatar när man ska uppfylla andras estetiska visioner. Jag vill ha helt fria händer.

AK: Hur hittar du den rätta stilen för Rebecca och Fiona?

TD: Vi samarbetar mycket med varandra och har liksom lite samma hjärnor. Vi förstår varandra bra. Det jag vill är att de ska utstråla bra energi, glädje för musiken, inte så tillrättalagt, humor och sexighet på deras egna villkor. Det vill de också, vilket gör det till en ”perfect match”!

AK: Bomberjackan känns väldigt mycket dem. Finns det några andra Rebecca & Fiona-plagg?

TD: De har verkligen gjort bombarjackan, jeanshortsen och magtröjan stora! Andra typiska plagg är Buffaloskor, Adidasbrallor och pikétröjor. Rebecca älskar pikétröjorna.

AK: Beskriv din egen stil.

TD: Jag gillar svart, tight och inspireras gärna av olika subkulturer. Det är svårt att beskriva, för det känns som att jag har en ny stil varje dag.

AK: Inspireras du av något särskilt?

TD: All form av underklass, trailertrash, chavs och kickers tycker jag är snyggt. Sen gillar jag starka färger som neongult, neongrönt, “Telia-orange” och himmelsblått.

AK: Kommer det från något särskilt?

‪TD: Snarare som en motreaktion tror jag. Jag hatar när saker ska se Gossip girl-lyxiga ut, fast det är från Gina Tricot och någon unge i Asien har sytt skiten. Och svart är så tråkigt.

AK: ‪Men du klär dig själv i svart?

TD: Ja, motsägelsefullt kanske.

AK: Men vad är det man gillar med svart? Jag menar, vi svenskar klär ju oss oftast i det.

TD: Säkert att man ser smal, smart och sober ut.

AK: Finns det något som folk inte vet om dig eller något som ofta förvånar de som du möter?

TD: Jag darrar ganska mycket med händerna och alla tror att jag har någon sjukdom när de ser det. Fast jag har alltid gjort det. Jag är väl nervöst lagd.

AK: Vad får du göra på dina andra jobb?

TD:  Som creative manager är jag med och gör events för olika företag och produkter. Jag bjuder rätt folk och hittar på ideer! På Cosmo skriver jag om vår tids gudar och gudinnor, eller sagokungar och prinsessor om man så vill; Hollywoodkändisarna.

AK: Varför fascineras folk av Lady Gaga? Borde det inte dö ut snart?

TD: Det tråkiga med henne är ju att hon inte känns särkilt inspirerande utan snarare är som en sorts Tumblrblogg, där man samlat allt som är coolt just nu. Fast udden förloras liksom. Hon har alla stilar samtidigt och verkar vara lite rädd att missat något.

AK: När tror du hennes tid är över?

TD: När det kommer någon ny superpopstjärna. Hela hon känns så konstruerad och folk luras att fascineras.

AK: Vem blir nästa Lady Gaga? Vem förtjänar hypen?

TD: Någon borde tipsa Britney om att istället för att leka popstjärna borde hon sjunga sina gamla låtar ackompanjerad med akustisk gitarr, iklädd sina egna trashkläder med kaffefläckar och fula weaves. Hon borde skita i att dansa och mima till robotröster liksom

AK: Tycker du svenska kändisar är intressanta?

TD: Ja, att skratta åt. Jag älskar Pernilla Wahlgrens blogg.

AK: Vill du fortsätta att jobba som du gör idag? Vad vill du göra i framtiden?

TD: Jag vill skriva en bok någon gång! Jag har så många roliga historier.

AK: Det borde du.

TD: Det finns ju massa tid för det kvar dock. Jag får fortsätta samla idéer så länge.

AK: Kan du berätta något litet? Vet du vad boken kommer heta?

TD: Angels and Fuckfaces of Wodkatown är arbetsnamnet.